När vi ändå är inne på ämnet... Hur FAN tänkte de som gjorde reklamen för Jarlsbergs ost när de gjorde sin slogan?
"Smaken sitter i hålen!"
WTF? Asså kom igen... Det är ju genialiskt! Det argumentet kommer jag lätt sno rätt av och använda på min framtida pojkvän. Det får man!
To be continued...
Nu kommer tusen-miljoners-frågan;
"Heter det kaviar, kaviar eller kaviar?"...läs; "Heter det kaaaviar, kavviar eller kaviár?"
(Fattar ni vad jag menar ens?)
Vad säger du?
Jag tror jag säger olika varje gång. Vissa påstår att man inte ens kan säga kaaaviar, men kommer man ifrån Müllendorf så kan man det. Basta!
Jag brukar tänka på ost.
Jag har alltid haft (...och kommer antagligen fortsätta att alltid ha) svårt att skilja på vissa personer. Typ John Lennon och Elton John. Vem är vem? Vem blev skjuten?
Eller som Andy Warhol och Woody Allen. Vem är vem? Det är ju nästan omöjligt att hålla isär dem, fast de är ändå lättare än ovan nämnda musiker.
Jag vet dock inte varför, de är inte särskilt lika egentligen, varken till utseende eller till namn. Eller jo OK, de kan väl sägas vara lite lika till namnen, många lika bokstäver, men i olika ordningar. Kanske. Eller? Vad vet jag, jag kan inte förklara varför. Det bara är så. Vänj er. Men det är lurigt.
Det är som ibland med vissa ord eller namn. När någon säger "anyway" så måste jag tänka "Hemingway". Samma sak där, jag kan inte förklara det. Det bara är så. Det finns flera såna ord, men de kan jag inte komma på just nu.
Anyway.
(Hemingway...)
Some people just have it. I guess I'm not one of those people.
Frick!
Lördagkväll. Ensam hemma. Dåligt TV-utbud. Blåmärke i armvecket. Aj! Men jag har en ny dator, äntligen, eftersom den andra kraschade och verkade vara omöjlig att reparera. Sån't drabbar ändå ingen fattig, jag tjänar ju storkovan på den här bloggen så att köpa ny dator bekommer mig inte över huvud taget. H A H A! I wish...
Jag har ett omättligt sug efter hockeypulver dessutom, den supersalta sorten då såklart! Det har blivit min nya last, helt omöjligt att sluta, Mmmm, ge mig! GEEE MIIIIG!
Varför är det ingen här och kramas?
De senaste dagarna har jag ägnat åt att läsa några gamla dagböcker. Den ena från högstadie-/gymnasietiden och den andra huvudsakligen från Australienresan och...ja jösses. Var ska man börja? Jag kan väl konstatera att jag faller alldeles för lätt helt enkelt. Både då och nu. Tyvärr? Jag vet inte. Det är väl lite charmigt på ett sätt, men samtidigt gräver det min egen grav. Att jag aldrig lär mig? Man kan ju tycka att man borde vara lite smartare när man är 25 än vad man var när man var 15, men i mitt fall så vette fan asså. Haha! Det verkar ha gått hårt åt på mina hjärnceller under de här 10 åren, men va fan... Så vitt jag vet så lever man bara en gång, så då får man väl passa på att vara lite dum emellanåt helt enkelt?!
Jag skulle kunna skriva i all evighet om innehållet i mina dagböcker, men just nu har jag faktiskt ingen lust för jag är så jäkla pissnördig. Måste göra nåt åt saken.
"Det är rätt gött faktiskt."
