Anna Incognito

Sådärja, nu har min blogg fått sig en rejäl ansiktslyftning och jag är väldigt nöjd får jag nog säga. Men jag ska absolut inte ta åt mig all ära, det hade aldrig gått utan lite (läs mycket) hjälp från Designa din blogg, absolut värt ett besök- eller 1000. Har suttit med det här hela kvällen idag så nu är jag ganska trött och övervägar starkt att kolla insidan på ögonlocken några timmar.

"Would you make love to a total stranger? By the cliffs in the dark and the danger? "

Jag är så stolt över min pappa, ja hela min familj också för den delen. Men han imponerar mig nåt otroligt. Jag ville bara säga det. Önskar bara jag var bättre på att visa min kärlek till dem som verkligen förtjänat den. Jag älskar er helt enkelt.

"Who's gonna make my descision? I can't make them on my own. Who's gonna rise to the occation?"

Vanligtvis vaknar jag av min "inte-så-underbara-men-ändå-inte-så-förfärliga-mobilväckarklocka", eller av mig själv. Det är ju inte så konstigt och väldigt vanligt skulle jag gissa. Idag däremot, hemma i mitt gamla barndomsrum i den lilla tysta byn vaknade jag ca 08.30 av en glad skara skolbarn som promenerade förbi på gatan och sjöng för fulla halsar:

" VI GÅ ÖVER DAGGSTÄNKTA BERG, FALLERA! SOM LÅNAT AV SMARAGDERNA SIN FÄRG. FALLERA!.....

Det är bara här man vaknar av något sådant, och det är antagligen också bara därför jag inte öppnade fönstret och skrek: "HÅLL KÄFTEN!"

Det finns en viss charm med den här lilla byn.

"I'll be fighting for my love-story"

Spelar det längre någon roll
Jag orkar inte slåss
Det är bortom min kontroll
Du lämnade mig ensam
Och självklart blev jag rädd
 Min sista gnista hopp
Var att synas att bli sedd
Och jag glömmer bort att andas
För sex, musik och våld
Var det vackraste som hänt mig
Sen själen min blev såld
Att synas utan att verka
Ser enkelt ut på håll
Men jag lever på impuls nu
Via fjärrkontroll
Men jag sa alltid nej

Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Och gäst ikväll är Jesus
Han har kickat heroin
 Han läppjar på sitt glas
Och Ramlösa blir vin
Han berättar om sina vapen
Sin tid i San Tropez
Om att ge sig själv en chans
Om sin nya Z3
I en värld av idioter
Står han först i kön
Han berättar framför kameran
Om hur han bytte kön
 Eller något helt annat
Som också är privat
Om alla dom han älskat
 Och dom han bara sög av
Men han sa alltid nej

 Men ingen, ingen, ingen, ingen hör...

Den 4:e juni 1944 var detta en glädjens dag för många människor. Nu, 65 år senare, är det en dag fylld med minnen och tårar. Jag ska inte säga att det är en sorgens dag, men det är en svår dag för mig. Och det är inte bara just i år det är jobbigt, utan varje år sedan jag var elva. Och den kommer fortsätta vara det, tillsammans med så många andra dagar. Tänk om det kunde vara som en vis man en gång sa: "ur led är tiden"". Då kunde jag vrida tillbaka tiden till sådär 1993, när man var liten, nästintill bekymmersfri och ovetandes om vad som komma skulle. Vad skönt det hade varit. Men aldrig någonsin vill jag uppleva det en gång till. Jag har hellre tusen ärr utanpå än ett stort inuti.

"All of my life, Where have you been? I wonder if I'll ever see you again."